Några bilder ur mitt liv under 2011

Det här är jag och min bästa vän Kopparås Blanche Fleur, 9 år i år, ute på vår alldeles egna lilla ö!

Man kan åka båt ut till ön, husse ror, men vi brukar simma för det mesta.

Snöbad i vintras med Julia, 5 år, en annan av mina allra bästa vänner.

Josephine och jag på VAKKs utställning "Västkustvalpen" Jag var äldst!

Hälsningar Starabo Georgina  15 år 

PS Men det är naturligtvis det här som har varit meningen med mitt liv! DS

SOMMAR SOMMAR SOMMAR

 

LYCKA

Det var bara vi, Lillvor hundfamiljen Blomma, Arn-Thor och deras valpar Remus och Ragnar och jag, havet stranden oändligheten, Lycka..................

EUREKA!

Efter att ha läst det mesta som har skrivits i HD frågan finns det inte så mycket att tillägga.

Ämnet är så att säga uttömt. Men...................

Jag kan inte behålla detta längre för mig själv.

EUREKA! Jag har löst det!

Nobelpriset nästa för Lucia Wikmark för denna banbrytande upptäckt.

Varför röntgar man sin hund?

Ja, inte är det för att man vill veta resultatet utan man röntgar för att man vill ha ett visst resultat. Får man inte det önskade resultatet så röntgar man om för att få "bättre bilder". Precis som man gör när inte körkortsfotot utfaller till belåtenhet eller när man väljer ut de bilder som man skall ha på tackkort m m. Alla vill ju vara till sin fördel.

Och, vad har då detta med Nobelpriset att göra?

Jo, samtidigt som man får det önskade resultatet av röntgenavläsningen på sin tilltänkta avelshund så har man därigenom även ändrat på genuppsättningen för den framtida avkomman!

LYSANDE!

Jag vet inte om det förekommit ett sådant genombrott i den medicinska forskningen tidigare. Tänk vad denna upptäckt kan föra med sig i framtiden.

Människor som fått tragiska sjukdomsbesked kan bara göra om testet under andra förutsättningar och vips är kartan ändrad.

I hundvärlden innebär detta att en "defekt" hund som ej bör användas i avel helt plötsligt är ett fullgott avelsmaterial som kan få friska och "sunda" valpar och den seriöse uppfödaren kan friskriva sig. Man har ju gjort allt man kunnat. "Fotograferat" om och fått litet "bättre" bilder. Fantastiskt. Från kondoleanser, gråt och tandagnisslan till gratulationer, jubel och utannonsering av avelshane. Det händer "dagligen" i min bekantskapskrets. Även de mest intelligenta, sansade och balanserade människorna har fallit för den enklaste utvägen. Man vill ju så gärna vara med och leka, få vara med på hemsidan i de seriösas klubb.

Likvärdigt, kanske till och med mer tillförlitligt är sk kliniska test. Med bilder kan man "ljuga" men verkligheten är svår att manipulera.

På direkt fråga till vår alldeles egen HD avläsare på SKKs veterinäravdelning, numera pensionerad men arbetar kvar på konsultbasis, Håkan Kasström om jag gjorde fel mot rasen som inte HD-röntgar min uppfödning svarade denne: "Man du gör ju kliniska test hela tiden på dina hundar"

Det enda skäl, förutom rena kliniska symtom, som han kunde tänka sig var om marknaden krävde det. Dvs trycket från valpköparna blev så stort att det skulle krävas för att få valparna sålda. Inte av några "rashygieniska" skäl. Där förelåg det inte något behov av höftledsröntgen av friska individer i en sund ras som västgötaspetsen.

Men det är klart då måste man kunna utvärdera verkligheten, de kliniska testen. Men det kanske man kan kräva av en serios uppfödare....................(Det sista min privata reflexion.)

Och så var de bara två...........

Lillan har flyttat! Hem till Lillvor och Jan som i 14 år sagt: "Ingen mer hund efter Leana" och så bara hände det. Amors pilar träffade sitt mål och Örby blev en västgötaspets rikare. Bara några mil ifrån sin storebror, King Marche "Tex" i Derome. Lycka till lilla hjärtat.

Att en sådan liten krabat kan lämna ett sådant stort tomrum efter sig . Att det lilla, lilla undret vuxit till sig och flyttat hemifrån. Klarat tre veterinärbesiktningar med glans och tagit hela världen med storm!

Grannen Kristian 38 år sörjer och saknar. Lille Jonathan 4 år undrar var "lillen" är. Värmlänningen Erland 60+ älskar på avstånd och arbetskamraterna Kenny och Gunilla bara suckar: "Vilka lyckostar som fick henne"

Alla valparna har de bästa hem och bor precis som sig bör "nästan" i Västergötland och nästgårds till Kopparås. Duchess Igraine har postadress Kärna, Kungälv, och Princess Isolde bor i Olofstorp. Jag kör förbi varje dag på väg till arbetet, tittar uppåt Bergums Södergårdsväg och skänker goda tankar.

Alla är de, var och en, som tidigare kullar mina "barn" och kommer alltid att så förbli. Alla med sin egen alldeles speciella plats i mitt hjärta.

Tvillingarna Sir Tristan och Duke Gorlois bor kvar hemma på Kopparås. Jag inser att jag måste skiljas från en av dem men de är så ljuvliga. Bara tanken på att..............gör att jag njuter ytterligare en dag, en vecka, en månad av förmånen att få se dem växa upp tillsammans.

Dessa två "små" krigare när de utforskar skogarna och vildmarken kring Kopparås tillsammans med den övriga flocken. Totalt orädda och uppfyllda av sin egen betydelse struttar de efter de tre vuxna hanarna. Kommer litet bakefter, står på näsan ibland och får sig en avhyvling av tikarna när de är alltför våghalsiga.

Jag har emellanåt undrat över hur valparna som vuxit upp här på Kopparås klarar sig ute i stora världen. Få valpar växer upp under de förhållanden som de gjort och gör. Med hela flocken kring sig från första levnadsdagen. Mor och farföräldrar. Tikar , hanar och unghundar. Är det positivt eller negativt med den hybris de bibringas genom detta? Oavsett svaret. För mig är det en outsäglig lycka och förmån att få iakttaga och deltaga.

Likaväl som den förmån det var att under 40 års tid få följa och deltaga i hästflockens dagliga liv.


Lärorikt och en förmån.

Svansar eller inte svansar - DET är frågan

Tyvärr alla som ringt - mailat och på annat sätt hört av Er. Digitalkameran vill inte. Har gått i spinn. Är hos doktorn så ni får stilla Er ett tag till.



Alla mår dock bra inklusive Arn-Thor, han är litet sur för att han måste hålla sig lugn och i stillhet vilket är litet svårt för det krutpaketet! Efter två operationer och nästan en veckas vistelse på Blå Stjärnan i Göteborg är det skönt att ha honom hemma igen.


En rolig sak dock. När vi hämtade honom i går blev vi först visade till undersökningsrummet av en helt underbar ung manlig djursjukvårdare. Empatisk och pedagogisk och naturligtvis hade han haft en farmor som hade haft en västgötaspets när han var liten! Nu emellertid undrade han hur det var med svansen. I hans sinnevärld var alla västgötaspetsar stubbade men nu hade han märkt att de han kom i kontakt med nästan övervägande hade svans.


Jag förklarade för honom att stubbsvansen är ett letalt, dödligt anlag vilket innebär att alla västgötaspetsar har svansanlag i mer eller mindre omfattning en förutsättning för att de alls skall bli födda!


Därför är det extra viktigt i vår ras att uppfödarna värnar om stubbsvansen så att vi i enlighet med specialklubbens intentioner lyckas med att bevara stubbsvansanlaget.


Bästa sättet att göra detta är i princip att para stubb med svans. En del uppfödare i Sverige och Danmark parar svans med svans och har gjort detta i inte bara en utan flera generationer vilket är förödande för stubbsvansanlaget. De som inte är så insatta parar vidare på dessa individer och på inte alltför lång sikt......Adjö stubbsvansen.





Den unge mannens chef kom därefter in med Arn-Thor. Hon sade:" Vilken underbar hund! Är alla dina hundar så fina? DET gladde ett uppfödarhjärta! Att få höra från "expertisen" på ett av landets största djursjukhus att ens små gryn sköter sig när de är borta. Att vi sedan är av samma åsikt att Arn-Thor är en exceptionellt sund och bra individ är ju bara grädde på moset!"


Jag ändrade raskt min tidigare uppfattning om kvinnan ifråga från att vara en visserligen mycket professionell men barsk och kanske inte så sympatisk person till att vara lika professionell men även insiktsfull och sympatisk!!


Tänk så mycket så litet kan göra.....




I avvaktan på kamerans tillfrisknande litet bilder på den i vardande stolte morbrodern:











"VEM? JAG?


VÄRLDSVINNARE??"







Och så en litet mer modest bild från Oldsbergs Baldersnäs nu i höst:




Puppy JR som stolt BIR och BIG 2a!!

Höstfröjd på Kopparås

Västgötaspetsflocken tog sig en liten tur ut i skogen. Se vad vi fann matte! Nu skall det rensas och torka och ätas i dagarna tre.













Blanche Fleur var med. Magen i fyra väderstreck och litet tung att bära. Spännande är det. Lika stor vånda varje gång. Vad har vi ställt till med. Måtte allt gå bra.


Yiiipeeiiii!!!!

Min alldeles privata härdsmälta, ( i hjärnkontoret) är åtgärdad. Efter mycken huvudbry, gråa hår och långa timmar framför datorn så äntligen! Tack vare Per på Microsoft supporten löste sig allt. Lätt som en plätt! Tänk så enkelt allt är om man bara kan.

Så, om ni får fram små vita fyrkanter innehållande röda kryss istället för bilder när ni besöker hemsidor på internet så pröva detta:

• verktyg på internetmenyen
• internetalternativ/allmänt
• webbhistorik/ta bort
• temporära internetfiler/ta bort

Och, Voilá!

Axel Lind 100 år!

Ibland får verkligheten oanande dimensioner som vid mötet med Axel Lind.

Det skedde på hans alldeles egna konstmuseum Grenen längst ute på Skagens spets där haven möts. Endast ett par dagar innan han fyllde 100 år!

Och nästan ett halvt sekel sedan var det vi sist sågs på Stigbergsliden i Göteborg där vi båda bodde då. Lucia var en liten flicka och Axel en man i sina bästa år. Han hade mött kärleken i Eva och jag brukade passa barnen ibland.

Axel sjöng på glimrande danskfranska för mig och mina vänner och var sig precis lik från mina barndomsminnen. En kavaljer, sång och dansman. Gentleman uti fingerspetsarna.

Axel.......You made my day again!

Eva & Axel Lind